vinterkänslor

Jag har haft väldigt svårt att bestämma mig för om jag vill "blogga" eller inte. En gång i tiden var det närmast en självklarhet, men mer som en öppen dagbok där jag skrev exakt vad jag tyckte, tänkte, drömde, önskade - men den var också låst, med endast ett fåtal som hade ett lösenord. Den finns kvar, och uppskattas, då jag alltid tycker det är intressant att ibland gå tillbaka några år i tiden och se vad jag gjorde då, men framför allt, vem jag var. I den här "bloggen" har jag inte ens nämnt någon vid namn. 

Jag startade den här väldigt anonymt. La upp lite bilder, visade upp den då och då. Det blir ju så, antingen allt eller inget. Jag brydde mig inte så värst mycket om folk faktiskt läste, utan skrev mest för min egen skull. Lite som just nu. Men det var ju också den där tiden, mina underbara nio månader som jag bodde i landet i söder. Då blev det något annat, för andra att se vad jag gjorde, hur jag mådde. Något jag försökte fortsätta med när vi flyttade till Sverige, inför bröllopet, men med allt annat så försvann ju det. Finns inget intresse i varken att läsa eller att faktiskt skriva det. Så märkvärdigt är det inte, vad vi gör.  Så det blir såhär, att tänka högt. Men varför isåfall en blogg? 

Jag tänker mycket, alltid i skrift, hur jag ska köpa en dagbok. Eller snarare en skrivbok att skriva mina dagar i. Mina dagar i tankar. Att alltid ha med mig, att alltid ha tillgänglig. 

Så, varför då skriva här. Någonting finns det ju uppenbarligen som lockar. Enkelheten kanske. Att kunna lägga till foton, bilder. Att till viss del visa upp sig. Som en liten enkel uppvisning, utan att strippa av sig alla kläder, utan att stå där helt naken, öppen, sårbar. Så långt skulle jag aldrig gå, att skriva så öppet som jag gjorde förut hade jag aldrig gjort utan ett lösenordsskydd.

En sak vet jag. Den här vintern mår jag bra. Det är kallt, ja. Jag hatar det, ja. Men något är annorlunda i år. Hela mitt liv är annorlunda. Jag har min man, som jag är så fruktansvärt obeskrivligt kär i. Vi har båda två jobb och kan planera en ljusare, förhoppningsvis varmare, framtid.

det här med att växa upp...

Det är inte många jag ser särskilt mycket av nu för tiden, förutom min familj och mina kollegor. Dom som är lättast att träffa av mina vänner är dom som, precis som jag, har sina random lediga dagar då och då mitt i veckan och vi råkar ha en samtidigt. Alla är dessutom så otroligt vuxna nu! Framgångsrika på jobbet eller ploppar ut ungar. Okej, kanske inte alla, men det är inte lika lätt att bara hänga längre, vilket är tråkigt.

Jag trodde mitt förra riktiga jobb kvävde mitt sociala liv med tanke på arbetstiderna - men det jag har nu är nog faktiskt värre. Det sista jag vill efter att ha suttit en dag och konstant tagit telefonsamtal (det ligger för ofta på cirka 100 i timmen bara för min egen del) är prata i telefon eller ens prata alls. Min hjärna är helt slut!

Så vad gör man då? Vi går inte direkt ut och festar, och dom fester som kommit har jag missat. Vi kan inte styra något själva särskilt lätt då vi inte bor själva. Är det kanske lösningen, en egen lägenhet? Haha. Nån som har en över åt oss? Att jag fortfarande är rätt kräsen med läge och så är väl kanske ett problem det med... Men man vill väl ha det bra den tiden vi är kvar ;)

...och nu är vi gifta

För två veckor och en dag sedan var den mest fantastiska dagen i mitt liv. Jag vaknade upp hos min "bonusfamilj" med tre av mina bästa vänner, och två till som kom under dagen. Vi fick en ordentlig kalasfrukost, vi fixade och åkte in, och kom sådär lagom sent som bara en blivande brud får göra.

Allting var perfekt. En vackert varm och solig dag mitt i en regnig vecka, våra vänner, familj, det var så mycket kärlek överallt. Gästerna bussades iväg, vi åkte limo med champagne och fick skåla och njuta av att äntligen vara tillsammans igen, äntligen vara själva, äntligen vara gifta.

Lokalen, Skafferiet i Nacka, vi hyrt var perfekt. Personalen var perfekt, maten var perfekt. Tårtan var perfekt, och jag och älskling var perfekta när vi skulle mata varandra med första skurna biten; vi tappade bitarna ner på golvet exakt samtidigt.

NI var perfekta. Jag satt vid vårt lilla bord och såg runt på alla gäster, alla pratade, skrattade, alla var så jävla glada. Alla var så jävla fina. Det var så mycket kärlek!

Festen var perfekt - a l l t var verkligen perfekt. Och nu är vi lyckligare och bättre än nånsin.

Foton tagna av Ninnie Schröder, http://www.ninnieschroder.com

fem dagar kvar till bröllopet!

Nu orkar jag inte bry mig om vad jag äter längre. Jag offrade ett par veckor och gick ner i vikt (inte hela biten som jag velat men det är tydligen inte lika lätt som sambo?) men efter att klänningen kom och satt helt perfekt, ja, då började jag väl känna lite smått att jag inte behövde mer för tillfället. Sen tror jag dessutom det faktum att jag inte varit på jobbet sen den 8/8 (!) bidrar lite det med, utan rutiner så tappar man lätt det mesta. Men wow, inte insett hur länge jag faktiskt gått hemma förrän nu. Det är väl iofs inte som att jag fått vara ledig och ta det lugnt direkt.

När vi kommit hem från vår jättefina honeymoon och jag kommit tillbaka in i vardagen, ska jag ta tag i nästa projekt, att laga min axel så jag möjligtvis kan börja träna och bli fit, men också så jag kan börja arbeta på min framtidsplan.

Måste tillägga att det var väldigt praktiskt att bli sjukskriven förra veckan. Hann ta tag i en massa som jag annars hade behövt sitta med nu idag. Det hade nog känts lite mer jobbigt att ordna nu så nära inpå. Nu kan jag verkligen ta det lugnt och njuta av veckan - svärfamiljen kommer, små förberedelserna, sista natten med gänget på fredag - och sen lördag.

tio dagar kvar, men jag har väl inte varit så stressad?

Så sa jag till läkaren igår. Jag tänkte, visst vi har planerat allting på mindre än två månader nu, men så värst stressad har jag inte varit. Men redan på bussresan på väg hemåt så började jag rabbla upp saker som behövs göras, stannade till och sa till mamma som följt med som (fysiskt) stöd, fast troligtvis mest till mig själv - det kanske har varit rätt mycket ändå.

Jag har tränat bort känslan av att bli stressad, vilket är väldigt skönt, men då säger visst kroppen ifrån istället. Har nu kristaller som förstör balansen och blev sjukskriven sista veckan innan semestern med hemläxa och nytt möte med läkaren på fredag. Men det är bra, så länge jag sitter still så gungar min värld inte så mycket, och jag kan få saker gjort.

Vi har egentligen bara en sak kvar nu. En sak. Dekorationer. Okej, behöver en bekräftelse på en annan sak först, och visst, andra saker behöver piffas till, nån detalj här och där. Men i stort så är vi klara. Ready to go. We did it! Planera ett bröllop på två månader. Visst går det, men man får väl räkna in ett par sjukhusbesök där också. Hehe. 

drömmar och drömmar

Nästan två veckor har gått sen jag började försöka skriva detta inlägg.

Allt känns bra, men galet nära - tre veckor imorgon och jag längtar så otroligt mycket efter att få kalla mig hans fru. Jag kommer bära hans namn med sån enorm stolthet, det är svårt att förklara för utomstående hur extremt jävla fin han är. Det finns liksom inga ord. Varje dag, varje sekund... Åh. Det jag vill kunna förklara för alla mest av allt, står jag helt mållös inför. Och det är ändå en rätt så underbar känsla.

Det var länge sen jag hade ett liv känner jag, haha. Först var jag ju rolig och bestämde mig för att plugga + jobba heltid. Sen tänkte jag om och insåg att det inte var värt att aldrig se mina vänner, för det lilla jag skulle få ut av plugget. Att jag dessutom hittade vad jag vill göra när jag blir stor (och har råd att komma dit) hjälpte ju. Sen skulle jag planera ett bröllop, plötsligt. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att komma iväg, vår honeymoon kommer bli underbar. Och sen kan vi komma hem igen, avslappnade, utvilade och avstressade.  Och börja vårt nya liv som gifta.

och kanske kunna skriva om nåt annat här

♥

En gång i tiden dagdrömde jag konstant. 

Nu går tankarna istället på hur framtiden kommer bli.

jag är ett stort fan av stepping stones

Ni vet, dom där som kanske inte betydde så mycket just då. Eller som kanske sårade, skadade, eller verkade ha varit helt onödiga att ha slösat sin energi på, alla har faktiskt gjort sitt på resan till den man är idag. Jag skulle kunna rabbla upp en massa folk från alla kategorier och fler, som har gjort allt möjligt och vissa absolut ingenting - och jag är så tacksam för varenda roll varenda person jag mött har haft i mitt liv. Hur psykotisk jag än har känt mig, hur värdelös jag än har känt mig, hur trasig jag än har känt mig. Alla som har sårat, skadat, ignorerat, även folk som inte gjort mig illa men som just då heller inte verkat ha någon viktigare roll - alltid händer av en anledning, om man bara låter livet hända. 

Självklart är jag inte glad över vissa saker som hänt mig i livet. Men man måste ändå vara stark nog att våga svälja det, acceptera att det hände, att det inte går att ändra på, och vara tacksam för att det ändå tog en hit. Minsta lilla ändring tio år bakåt i tiden skulle kunna betyda att jag idag hade varit någon helt annanstans. Och hur värdelös jag än känner mig än idag, under kontorstimmarna, så är jag världens lyckligaste när jag kommer hem. För visst kan jag ångra att jag inte kämpade mer, med skola och jobb. Kanske särskilt när jag ser min finaste Fraoulitsa som är på toppen, som åker iväg tre månader i början på nästa år, alldeles själv och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas spara ihop till något liknande. Men hade jag pluggat på då - var hade jag varit nu? Vem hade jag varit nu? Jag hade knappast suttit och planerat mitt bröllop med världens mest fantastiske man. Flera av mina finaste vänner hade jag kanske aldrig träffat. 

För vad ska man tro på - ödet eller slumpen? 

Jag har alltid sagt att jag tror på slumpen, men just nu känner jag nog att jag snarare tror på livet. Låt livet hända. Det är då det kan bli som vackrast.

41 dagar kvar

Åh, vad jag har blivit bortskämd den här helgen. Efter klänning och vigselringar så ekar bankkontot rätt så tomt igen - helt okej, of course - så även om vi inte haft mycket tid till att göra annat ändå så har vi nu dessutom inte råd tills jag får min första riktiga lön den 25. Hur som helst, mitt hår, som en gång i tiden var fint och fräscht, har senaste året mest varit en boll av trasselsudd. Inte okej, speciellt när man ska gifta sig, och med min lilla frisörrädsla har det ju inte varit så lätt att bara gå och klippa heller. Min fina fina vän tog inte bara med sig till en frisör som råkade vara fantastisk och förstående, hon betalade för klippningen, köpte Kérastase shampoo och balsam - och bjöd dessutom på sushi innan! Och här pratar vi någon som precis har förlorat sitt jobb och har sitt eget hushåll att ta hand om. Fina fina vänner, jag är så lycklig som har er.

Alla är hur mysiga som helst och hör av sig och frågar om det är något dom kan hjälpa till med. Det är ju som sagt lite ont om tid och pengar, och jag är så tacksam för att jag har er, vackra människor, i mitt liv.

Inte mycket har hänt i planeringen den här veckan, lite mer info har kommit, vi har provsmakat tårtor, eventuellt haffat den grekiske vigselförrättare som jag gärna vill ha (han har inget emot att baka in grekiska traditioner i ceremonin!) och bestämt oss för lokalen för middag och fest. Nu är det bara smådetaljerna kvar... Och att dom är små gör dom inte mindre viktiga.

Oroa er inte kära vänner, jag ska säkert hitta nåt att göra för er!

I love you more than words can say

att planera ett bröllop på två månader

Sen vi för cirka 2-3 veckor sedan bestämde oss för ett datum har det varit - guess what? - full rulle. Så plugget har jag hoppat av för att hinna andas. Men hindersprövning och ansökan av namnbyte är ivägskickat, plats är preliminärbokat och imorgon ska vi spana in en restaurang som är väldigt aktuell för middag och fest, nästa vecka ska det smakas bröllopstårtor, klänningen är beställd, ringarna köpta. Så allt är i rullning! Ska bli så skönt att ha allting färdigt och klart, men jag ska inte inbilla mig att det händer långt innan själva bröllopet... Sju veckor kvar idag, sen är jag gift med världens finaste man. Hur härligt? 

 - Ceremonin blir liten, och vi har bjudit in dom som ska bjudas in. Vi satsar dock på större sällskap till själva festen efter middagen, och hoppas självklart att fler vill och kan komma då!

♥  midsommarhelgen 

♥ 6/6 - nationaldagen, smaka på stockholm, mosquito beach party

Vart var jag för ett år sen - två dagar ifrån att faktiskt åka till Portugal. En vecka och två dagar ifrån att bestämma mig för att stanna kvar, två veckor och två dagar ifrån att jag stannade kvar när min familj åkte tillbaka, tre veckor och två dagar ifrån att träffa honom, min stora kärlek.

överväldigad (men jobbet går bra)

Såja. En vecka sa jag va? En vecka, sen trodde jag allt skulle vara på plats. Men då räknade jag ju inte med hur många pusselbitar som faktiskt finns. 

Massor har jag hunnit med ändå. Vi var på Smaka på Stockholm, och efteråt ett Beach party. Vi har sett på fotboll och jag har gjort mina studiebesök, jag har tagit hand om katten och varit på lägenhetsvisningar, försökt umgåtts med andra men misslyckats, fast lyckats säga hejdå till min bästa Puff och Puma som tog sin dotter för att bygga ihop sin nya familj i Australien, och jag måste nu välja bort vissa saker för att inte annat ska tryckas bort. Sånt som är viktigare. Som plugg till exempel. Så jag har tillfälligt valt bort att ta hand om vårt sovrum, att försöka hålla det någorlunda städat. Kanske tills min moster kommer hem, så jag inte behöver tänka på katten. Eller tills nåt annat händer så kanske nåt annat tas bort. Och så har vi kanske ändrat lite planer. Jag har nog massa foton också, men jag väntar med att redovisa dom tills det lugnar sig lite till.

Jobbet går bra. Trivs väldigt bra med kollegorna. Plugget går ganska bra. Ska återgå till det nu.

Jag är lycklig men huvudet är trött. 

En vecka var kanske att ta i. Men jag tror att om ett par veckor till, då, då, är saker lugnt där uppe på riktigt.