onsdag 14 november 2012

vinterkänslor

Jag har haft väldigt svårt att bestämma mig för om jag vill "blogga" eller inte. En gång i tiden var det närmast en självklarhet, men mer som en öppen dagbok där jag skrev exakt vad jag tyckte, tänkte, drömde, önskade - men den var också låst, med endast ett fåtal som hade ett lösenord. Den finns kvar, och uppskattas, då jag alltid tycker det är intressant att ibland gå tillbaka några år i tiden och se vad jag gjorde då, men framför allt, vem jag var. I den här "bloggen" har jag inte ens nämnt någon vid namn. 

Jag startade den här väldigt anonymt. La upp lite bilder, visade upp den då och då. Det blir ju så, antingen allt eller inget. Jag brydde mig inte så värst mycket om folk faktiskt läste, utan skrev mest för min egen skull. Lite som just nu. Men det var ju också den där tiden, mina underbara nio månader som jag bodde i landet i söder. Då blev det något annat, för andra att se vad jag gjorde, hur jag mådde. Något jag försökte fortsätta med när vi flyttade till Sverige, inför bröllopet, men med allt annat så försvann ju det. Finns inget intresse i varken att läsa eller att faktiskt skriva det. Så märkvärdigt är det inte, vad vi gör.  Så det blir såhär, att tänka högt. Men varför isåfall en blogg? 

Jag tänker mycket, alltid i skrift, hur jag ska köpa en dagbok. Eller snarare en skrivbok att skriva mina dagar i. Mina dagar i tankar. Att alltid ha med mig, att alltid ha tillgänglig. 

Så, varför då skriva här. Någonting finns det ju uppenbarligen som lockar. Enkelheten kanske. Att kunna lägga till foton, bilder. Att till viss del visa upp sig. Som en liten enkel uppvisning, utan att strippa av sig alla kläder, utan att stå där helt naken, öppen, sårbar. Så långt skulle jag aldrig gå, att skriva så öppet som jag gjorde förut hade jag aldrig gjort utan ett lösenordsskydd.

En sak vet jag. Den här vintern mår jag bra. Det är kallt, ja. Jag hatar det, ja. Men något är annorlunda i år. Hela mitt liv är annorlunda. Jag har min man, som jag är så fruktansvärt obeskrivligt kär i. Vi har båda två jobb och kan planera en ljusare, förhoppningsvis varmare, framtid.