Sen jag var liten har jag alltid önskat mig en stor familj. Avundats folk med många syskon osv.

Nu när jag och min man kommer till Sverige över jul har jag insett att det är exakt vad jag har. Att jag har haft turen att lyckas samla på mig världens mest underbara vänner visste jag ju såklart redan, men nu när det är dags för honom att träffa familjen så är det förutom föräldrar och systerson (eftersom syster och moster tyvärr är i andra länder över jul) mina vänner, vänner till familjen, och nu även kusiner. Jag har en stor, varm, fantastisk familj, som alla bryr sig om mig och alla ser något otroligt mycket fram emot att få träffa min älskade man, han ser fram emot att träffa dom och jag ser fram emot att dom äntligen kommer få träffas.

Hur kan jag haft sån tur?

doggie

Litet hyllningsinlägg till hunden som vi "har". Han måste verkligen vara världens mest älskade hund, var han än går så vet alla vem han är, alla matar honom, alla hälsar på honom, alla klappar honom och dom flesta barerna här i stan låter honom komma in. Att han har sovit hos oss ett antal nätter och att vi har hundmat hemma i skåpet är ingen hemlighet. Ikväll har han varit i baren där min man jobbar hela kvällen och sovit. Vid ett tillfälle åkte en polisbil förbi, och då vaknade han och stack ut huvudet mellan glasdörrarna och skällde. Vi släppte ut honom och han sprang efter bilen för att sen komma tillbaka och hoppa upp och sätta sig i en av stolarna på uteserveringen. Han kom tillbaka in och sov någon timme till innan han bad om att bli utsläppt för att rasta sig själv, och sen komma tillbaka in igen. Jag hoppas han kommer med oss hem inatt igen, han är en fantastisk hund och också väldigt gammal och kommer bli otroligt saknad när han går bort. Men trots sin ålder så tror jag att han kommer leva många år till, för kärlek gör mycket och en så älskad hund har jag aldrig hört talas om förut.

Wow. En och en halv månad sen jag senast uppdaterade här. Som dom flesta redan vet (hoppas jag) så är allt bra med mig. Fortfarande underbart, fantastiskt och alla andra positiva ord som jag missbrukar i tid och otid. Jag har skrattat, gråtit, älskat, saknat, ilsknat och slagit mina knogar blåa och svullna i väggen; allt ett hälsosamt liv innebär.

Annars händer inte mycket. Inget riktigt jobb än, men ska prata med några som förhoppningsvis kan hjälpa mig. Men det är en spökstad på vintern, det mesta stänger, men vi klarar oss ändå. Mina dagar går mest ut på att leka hemmafru och städa lägenheten, för att sen gå till baren där min älskade man jobbar... Och just det, ja, jag är förlovad på riktigt. Min underbara kille gick ner på knä för ca en månad sen och friade och eftersom jag redan visste att jag vill spendera resten av mitt liv med honom sa jag självklart ja.

Portugal behandlar mig fortfarande bra, jag har vänner även om jag saknar mina fina änglar i Sverige, och jag trivs med mitt liv trots arbetslöshet. Av någon anledning blir jag inte lika rastlös här som jag brukade bli, kanske för att allt är inom gångavstånd, kanske för att jag bor med en kärlek som tar så bra hand om mig.

Måste dock tillägga att jag saknar att skriva, något jag insåg nu när jag satte mig vid datorn här. Förhoppningsvis fortsätter det... Men vi får se.