jag är ett stort fan av stepping stones

Ni vet, dom där som kanske inte betydde så mycket just då. Eller som kanske sårade, skadade, eller verkade ha varit helt onödiga att ha slösat sin energi på, alla har faktiskt gjort sitt på resan till den man är idag. Jag skulle kunna rabbla upp en massa folk från alla kategorier och fler, som har gjort allt möjligt och vissa absolut ingenting - och jag är så tacksam för varenda roll varenda person jag mött har haft i mitt liv. Hur psykotisk jag än har känt mig, hur värdelös jag än har känt mig, hur trasig jag än har känt mig. Alla som har sårat, skadat, ignorerat, även folk som inte gjort mig illa men som just då heller inte verkat ha någon viktigare roll - alltid händer av en anledning, om man bara låter livet hända. 

Självklart är jag inte glad över vissa saker som hänt mig i livet. Men man måste ändå vara stark nog att våga svälja det, acceptera att det hände, att det inte går att ändra på, och vara tacksam för att det ändå tog en hit. Minsta lilla ändring tio år bakåt i tiden skulle kunna betyda att jag idag hade varit någon helt annanstans. Och hur värdelös jag än känner mig än idag, under kontorstimmarna, så är jag världens lyckligaste när jag kommer hem. För visst kan jag ångra att jag inte kämpade mer, med skola och jobb. Kanske särskilt när jag ser min finaste Fraoulitsa som är på toppen, som åker iväg tre månader i början på nästa år, alldeles själv och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas spara ihop till något liknande. Men hade jag pluggat på då - var hade jag varit nu? Vem hade jag varit nu? Jag hade knappast suttit och planerat mitt bröllop med världens mest fantastiske man. Flera av mina finaste vänner hade jag kanske aldrig träffat. 

För vad ska man tro på - ödet eller slumpen? 

Jag har alltid sagt att jag tror på slumpen, men just nu känner jag nog att jag snarare tror på livet. Låt livet hända. Det är då det kan bli som vackrast.