Jag imponeras lite av folk som kan skriva helt öppet i sina bloggar. Eller fascineras kanske snarare. Vissa kan hålla det jätteintressant men samtidigt opersonligt medan andra verkligen lämnar ut sig totalt - jag misslyckas med båda men det är inte heller något jag eftersträvar - och viker ut sig, känslomässigt. Jag gjorde det ett tag någon annanstans, men den bloggen är och kommer alltid vara lösenordsskyddad, och det var väldigt få som hade lösenordet dit. Även då skrev jag mest för min egen skull. Det jag skriver är mitt, men framför allt så är det jag känner mitt. Någon kom in i mitt liv för ett tag och kunde lyssna, höra vad jag sa, och det gjorde allting ännu mer privat på ett sätt. Jag har aldrig varit någon som velat prata om sånt, inte haft det behovet, mer än nån gång ibland när det bara känts skönast. Men tiden räckte inte till, det blev för mycket tankar, det blev för jobbigt och någon försvann. Så nu står jag här, ovillig att prata men skriker på insidan. Vad ska jag göra av alla ord jag har inom mig?
Jag har blivit dålig på att skriva. Kan jag inte skriva så har jag ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar