Domedagen idag. Jag hade inte förväntat mig att bli så nervös som jag faktiskt blev, men det kom ju inte heller förrän på väg till skolan idag. Men Freddie Mercury kom och lugnade mig med orden om att jag (vi) är bäst i världen och det gjorde mig trygg, men var tvungen att lyssna på den tre gånger till. Sen var jag lugn. Relativt lugn.
Efter skolan så åkte jag till mitt exjobb - jag blev uppsagd förra måndagen. Via email. Efter tre år på stället. Lite fittigt kan man tycka. Det är okej. Det tycker jag. Det tycker dom flesta. Men jag tror knappast jag är ensam om att vara förvånad egentligen? We've seen it all.
Känns lite konstigt. Tre år. Tre år som har gett mig extremt många skratt, massor av underbara nya bekantskaper, vissa för livet. Mycket fest, mycket galenskaper. Fyra (rättelse: fem) av mina idag allra bästa vänner hittade jag där. Så därför känns det lite extra surt att bli dumpad via mail, eftersom jag väljer att minnas det som varit positivt. Jag kunde välja att minnas det på samma sätt som flera andra, med bitterhet och ångest över det hjärndöda och meningslösa. Men varför välja ett halvtomt glas före ett halvfullt?
Du har alltid ett val. Jag återkommer om det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar