Dunderåskan har kommit hit och regnet hade jag tur att precis missa. Har varit på min fjärde IPL-behandling, som också blev min sista innan sommaruppehållet.
Jag har hittat en ny väg dit, med buss, som går mycket fortare. Nackdelen, som jag var fullt medveten om, är att det är hans busshållplats. Det var visserligen inte där det hände men jag har liksom inte varit där sedan dess. 20 minuter fick jag sitta och vänta på bussen hem. 20 minuter satt jag där och funderade. Så många gånger jag satt vid den hållplatsen den sommaren. Jag funderade på hur naivt det var av mig att lita på honom. Vi umgicks ju så mycket. Hela sommaren. Allihopa. Godtrogen har jag alltid varit. Allt förstördes på en natt.
Ändå satt jag där, vid hans busshållplats, och var lugn. Satt istället och tänkte att vissa sår kanske faktiskt läker efter ett tag. Ärret kommer alltid finnas kvar, det kommer alltid vara en del av mig, det har delvis hjälpt att forma mig till den jag är idag, men det styr mig inte längre.
Jag kan dock erkänna att såret rivits upp i vissa situationer... Men nio år har snart gått och jag vågar nästan tro att jag kan ha gråtit mina sista tårar över det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar