Till stor del vill jag bara skrika. Prata om det tills nåns öron blöder (och som tur är har jag ju faktiskt en som är villig att lyssna). Det här känns inte längre hälsosamt, iaf inte med tanke på hjärnblödningarna som dyker upp under mellandagarna.
Men. Samtidigt måste jag erkänna att jag att jag gillar den här långsamma utvecklingen. Frågan är bara hur det slutar.
Det är nu natt till tisdag och jag längtar något helt fantastiskt mycket efter helgen! Den ska bli en ultimate ifigio med bio?, stammishäng, JR, efterfester, pizza och ungefär 35000 tvkanaler.
Awesome.
Jag har kvar flätan i min lugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar